Sune blir tjejtjusare (outgiven)
SUNE BLIR EN TJEJTJUSARE

Karl Sune Rudolf Andersson har börjat i skolan. Han kan nästan allting nu. Han vet hur man skriver KO. Han vet hur man skriver JAG. Han vet hur man skriver ROS. Sen kan han inga mer ord. Jo. Sitt namn. SUNE. Det blir ganska konstiga brev som Sune kan skriva nu.
JAG SUNE KO ROS.
Ingen förstår någonting.
Sune kan räkna också. En hel del. Han kan räkna till tjugonio. Minst.
- Tjugosju, tjugoåtta, tjugonio, tjugotio, tjugoelva, räknar han.
- Nej, stopp! säger fröken.
Hon förklarar att det inte finns något som heter tjugotio eller tjugoelva. Det gör det visst det, tror Sune. I alla fall finns det det i smyg. Sune kan plus också. 1 plus 1 är 2. 2 plus 2 är 4.
- 3 plus 3 då? undrar fröken.
- Det är 5, menar Sune tvärsäkert.
- Nej, Sune lille. Det är 6.
- Hemma hos oss har det alltid varit 5, säger Sune argt.
På rasten kikar han i spegeln på toaletten om tungan har blivit svart. Det har den inte.

När Sune började i första klass var han ganska rädd. Han trodde att sexorna skulle sätta sig på honom så att han blev ett platt kuvert. Sexorna gör inga såna saker. De skriker bara. Sune håller alltid för öronen när en sexa går förbi honom. Han hör ingenting. Om sexan börjar prata med honom säger han bara:
- Jag vet inte. Kanske.
Därefter går han bara vidare utan att ta ut fingrarna från öronhålen.
Nej. Sexorna är inget farliga. Det finns några farliga saker i skolan.
1. Bengt i trean. Han säger att han käkar små ettor till mellanmål på fritids efter lektionerna.
2. Slöjdläraren. Han har tappat ett finger säger han. Sune går stora omvägar när han ser honom. Tänk om han skulle tappa ett finger till. Rakt på Sune! Hjälp vad farligt!
3. Att bli retad.

Sune har faktiskt blivit retad. Av en kille som heter Joakim och en som heter Michael. De säger att Sune är svag och inte kan brottas hårt. De säger att Sune är feg och inte törs hoppa från höga träd, tjugosju meter eller så. De säger att han inte kan spela fotboll. Att han har skelögda fötter. Sen skrattar de och frågar vad Sune kan egentligen. Ja, vad kan han egentligen?
Om man börjar skolan och är kille och inte kan slåss, klättra, hoppa eller springa snabbt och spela fotboll, är man inte ganska värdelös då?
Sune får en hård knut i magen. Han kan ingenting. Ingen vill väl leka med nån som inte klarar av nånting.
Då kommer Sophie fram. Hans kompis. Hon har ljust luftigt hår och små pratiga läppar som ser ut som smaskig jordgubbssylt.
Hon har två gropar i kinderna. Man får såna om man skrattar mycket och ofta är glad. Sune blir varm i kroppen när Sophie ställer sig bredvid honom.
- Vill du vara med och samla stenar?
Sune tittar på flickan och skiner upp. Sophie vill leka med honom. Han slipper stå ensam och glo.
- Det kanske är det som jag är bra på.
Sune nickar förståndigt.
Sophie plockar upp en slät sten och frågar vad han menar.
- Jo, jag kan ju inga grejer som alla andra killar kan. Men jag kanske är skicklig på stenplockning.
Sophie fnissar och säger att det är han säkert.
Men det är han inte. Sune plockar bara fula gråa stenar och en stel hundlort som han trodde var en vackert formad sten. Han kan inte det heller.
- Jag tycker du kan jättemånga saker, säger Sophie.
- Äh, kan jag ju inte.
Sune känner sig eländig. Han sätter sig på en trädrot. Sophie sätter sig bredvid. Pojken och flickan sitter hemligt nära varandra. En stillsam blick vandrar från Sophie och landar på Sunes nästipp. Då händer det nåt märkligt. Sune blir kanonröd i ansiktet. Han känner myskobubblor i kroppen.
Han börjar fnittra. Sophie också. Sune förstår inte riktigt varför han håller på som en fåntratt. Han fnissar och tycker att Sophie är en varm sol som gör hans kinder heta.
De behöver inte säga någonting. Sune vet ju. Han vet att han inte alls är värdelös. Han kan massvis med saker. Han är urskicklig på att vara snäll, hjälpsam och framför allt.
Han gör ju det allra modigaste som finns. Han sitter och myser med en tjej. Ja, just det. Han sitter och visar hela världen att han gillar tjejer. Nu vet han ju vad han är och vad han kan.
- Jag vet vad jag är bäst på.
- Vadå? undrar Sophie med ett leende.
- Jag är ju världens bästa tjejtjusare. Det är INTE nån annan. För ingen törs. Alla är fegisar.
Sophie nickar och låter sin mjuka hand smeka Sunes öra.
- Det är det modigaste man kan vara.
Sune håller med. Han är modig. Det spelar ingen roll om han inte kan spela fotboll, hoppa och klättra eller slåss. Det spelar ingen roll om andra tycker att han är svag.
Sune vet att han är urstark. I hjärtat.
Karl Sune Rudolf Andersson vet precis vad han kan och vad han är nu.
Han är världens största tjejtjusare.

SLUT